Påskdagen 2014

            Påskdagen 3:e årg 20 april 2014
Högmässa i Stensjökyrkan

GT-text Hosea 6:1-3

Kom, låt oss vända tillbaka till Herren!
Han rev, och han skall läka oss,
han slog, och han skall förbinda oss.

Han ger oss liv efter två dagar,
på den tredje reser han oss upp,
så att vi får leva inför honom.

Låt oss lära känna honom,
låt oss sträva efter kunskap om Herren.

Så visst som gryningen skall han träda fram,
han skall komma till oss som ett regn,
ett vårregn som vattnar jorden.

Episteltext Apg 3:14-16

Petrus sade till folket: Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn.

Evangelium Luk 24:1-12

Dagen efter sabbaten gick kvinnorna i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Beredelsetal

Kom, låt oss vända tillbaka till Herren!

Med de orden inleds dagens GT-liga text från profeten Hosea. Det finns en oro i varje människa som inte blir stillad förrän hon hittat hem till Gud. Det här uttryckte redan kyrkofadern Augustinus För sådär 1600 år sedan när han bad: Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.

Så låt oss lägga av oss allt det som ligger i vägen och blockerar vägen till Gud som också är vägen till oss själva, till det i oss som är sant och äkta. Vi överlämnar all denna bråte med syndabekännelsens ord …

Predikan

Tänk dig att den här vägen är din livsvandring.

Där går du fram genom livet och visst har det hänt att du emellanåt har tappat bort vägen och förirrat dig ut i den risiga snårskogen, men på nåt sätt har du ändå hittat tillbaka till vägen igen och fortsatt framåt. Visst fanns det andra möjliga livsvägar men just den här blev din och du har accepterat det. Så du vandrar fram utan att riktigt veta vad som ska hända bakom nästa krök.

Men så plötsligt faller du, något inträffar i livet som får dig på fall. Ett misslyckande, ett svek, en katastrof, en sjukdom, en sorg. Du faller handlöst men när du öppnar ögonen så ser du något nytt:

De där vitsipporna fanns vid dina fötter hela tiden men du såg dem inte som något annat än en obestämbar del av undervegetationen. Du såg dem inte förrän du ramlade och plötsligt hamnade i samma nivå som de! Från marken blev de synliga, varje individ blev synlig, som små vita solar!

Om du fattar bilden så har det där hänt tusentals människor – att skapelsens skönhet och livets mirakel blivit synligt först sedan man fallit. Innan dess tog man allt för självklart men när livet var hotat blev det samtidigt synligt i all sin härlighet. Först då förstod man hur värdefullt det var.

Jag har ännu inte nämnt ordet Gud i den här predikan och jag tror att i princip varje människa, troende eller icke troende kan hålla med om det jag hittills sagt. Det ÄR en sannking som är uppenbar för alla att det värdefulla i livet kan döljas bakom ett lager av normalitet – vi ser inte livets mirakel eftersom det har blivit något normalt och självklart. Och då kan det krävas en katastrof för att vi ska skakas om tillräckligt mycket för att upptäcka hur fantastiskt det alldeles vanliga livet egentligen är!

Ingen av oss kan önska oss den där katastrofen i förväg och vi kan inte planera att falla för att upptäcka livets alla skimrande vitsippor. Men däremot kan vi då och då böja oss ner för att komma närmare dem. Jag menar att det är precis det vi gör varenda söndag här i kyrkan. Vi böjer oss ner mot det under som kallas livet, vi ser dess skönhet och vi identifierar allt detta som en gåva från Gud. Därför sjunger vi lovsång i varje högmässa – lovsången är vårt tack till skapelsens Gud!

Och att vi gör denna symboliska knäböjning mot marken just på söndag det hänger ihop med dagens evangelium om den tomma graven. Påskdagen är ju alla söndagars moder. Påskdagen var ju anledningen till att de Jesus­troende judarna flyttade sin heliga dag, sin sabbat, från lördag till söndag – för att det som hände denna söndagsmorgon för 2000 år sedan sprängde alla ramar för vad som kunde vara möjligt. Skapelsens Gud blev från och med den morgonen också frälsningens Gud i en frälsningshandling som inte ens döden kunde stoppa! För hur underbart livet än är, och hur fantas­tiskt det ändå varit att ramla omkull och plötsligt få se livet på ett nytt sätt, så har ju ändå allt detta sköna varit dödsmärkt! Lika dödsmärkt som vi själva! Allt levande ska dö! Och fram till den där påskmorgonen för 2000 år sedan så hade döden varit definitiv men där och då öppnar Jesus en väg genom död till liv. Döden är fortfarande hotfull och smärtsam men sedan Jesus delat döden så har t o m döden fått en smak av honom. Tänk dig en mörk gravkammare långt ner i underjorden, eller tänk dig att du är instängd långt nere under rasmassorna efter ett raserat hus i nån jordbävning. Du ligger där och känner att luften håller på att ta slut men så plötsligt känner du doften av frisk luft därnere och du förstår att räddningsmanskapet håller på att gräva sig fram till dig.

Så är det att leva i påskens hopp, som att ha tillgång till en annan sorts luft, en friskare luft som bär bud om ett ännu större liv när allt det skapade återvänt till jorden.

Men varför känns det då inte alltid så. Varför kommer den känslan bara glimtvis? Varför kan den inte bli bofast i våra hjärtan och sinnen? Ja, jag tror att det är den där normalitetshinnan som ständigt förmörkar bilden. När miraklet blir sönderpratat och söndersjunget så tappar det sin lyskraft och vitsipporna blir återigen en obestämbar del av den allmänna undervege­tationen. Men hur ska vi då motverka detta? Om vi vill behålla bilden av de där vitsipporna i närbild - hur gör vi då?

Ja, hur var det för lärjungarna? De som först avvisade kvinnornas budskap om den tomma graven. Lukas berättade ju i evangeliet om vad som hände när de mötte lärjungarna efteråt: De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem.  Men när miraklet gått upp för dem. När de förstått att Jesus verkligen hade uppstått – ja, då var livet förändrat för dem. Men när tiden gick så bleknande bilden av den där påskmorgonen. Också deras dagar fick förmodligen den där grå normalitetshinnan över sig – då när Jesus hade förvandlats till ett minne från deras ungdom. Men som fromma judar så hade de en metod för att om och om igen levandegöra det de hade upplevt. Deras folk hade ju redan då i mer än tusen år lyckats bevara minnet av befrielsen ur slaveriet i Egypten. Man gjorde det varje år i det judiska påskfirandet men man gjorde det också varje i sabbatsmåltiden. Det är ju därför vi har de religiösa riterna – för att hålla minnet levande av det som annars hotas att försvinna i glömska och normalitet. Och det är ju därför vi firar uppståndelsefest varje söndag här i kyrkan – för att hålla minnet levande av det som hände den där påskmorgonen för 2000 år sedan. Det är en påminnelse som inte bara är nyttig utan rent av nödvändig. Och vi som firar söndaglig gudstjänst här i Stensjökyrkan får dessutom varje söndag en rent visuell påminnelse om påskens under. Vi har det i det lilla altarfönstret där vi kan föreställa oss att vi i kyrkbänken befinner oss i vår egen grav och då ser vi den där öppningen därframme, öppningen där ljuset sipprar in. Det där är öppningen i Jesu grav och det är också öppningen i vår egen grav. Och så påminns vi om att inte ens döden behöver vi frukta – för också ur den finns det en utväg, ut i det eviga ljuset!

Men även om kyrkan är och ska vara en kristalliseringspunkt för påskens mirakel så är inte Gud instängd i kyrkan. Den där bilden är från Gunneboparken igår och just den här helgen känns devisen för våra pilgrimsgudstjänster mer aktuell än någonsin: Man kan gå in i en kyrka men man kan också gå ut i en katedral!

Så gå ut i naturen! Gå i närkamp med några vitsippor på deras nivå. Smek med handen över björkarnas knoppar och se att hela naturen talar samma språk som påskevangeliet – livet låter sig inte hejdas! Döden är lika försvarslös mot livet som mörkret är försvarslöst mot ljuset. Inget är hopplöst! Allt är möjligt för Kristus har uppstått! AMEN