Johannes Döparens dag

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text - Jeremia kapitel 22, vers 1-4

Så sade Herren: Gå bort till judakungens palats och tala där dessa ord: Hör Herrens ord, du Judas konung, som sitter på Davids tron, du och ditt hov och ditt folk, de som går in genom dessa portar. Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats! Om ni rättar er efter denna befallning skall kungar som sitter på Davids tron och som har hästar och vagnar färdas genom portarna till detta palats, följda av sitt hov och sitt folk.

Epistel - Apostlagärningarna kapitel 13, vers 16-25

Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: ”Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: 'Jag har funnit David', Jishajs son, 'en man efter mitt sinne', som skall förverkliga alla mina planer. Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvän­delse och dop för hela Israels folk. Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’

Evangelium - Lukasevangeliet kapitel 1, vers 57-66

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboen­de greps av fruktan, och överallt i Judéens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Beredelsetal

Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandra­ren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem.

Det är profeten Jeremia som talar i dagens GT-liga text. Han riktar sin profetia till kungen i Jerusalem, men samtidigt till oss. Kungen hade ju makt att göra stor skillnad när det gällde synen på invandraren, den faderlöse och änkan. Om han var barmhärtig så fick det stort genomslag för då kunde det bli landets officiella politik.

Men om vi då riktar dessa ord mot oss idag, vad händer då? Ja, vi kanske försöker leva så gott vi kan efter denna solidaritetens princip i vårt eget privata liv. Men om vi istället accepterar att vi har samma uppdrag som Jeremia – alla har vi ett profetiskt uppdrag som gör att vi inte bara kan nöja oss med att för egen del försöka leva ett anständigt liv. Nej, vi har ett an­svar också för de andra. Kanske främst genom att försöka vara föredömen för handlingar har mycket starkare påverkanseffekt än moraliserande upp­maningar. Men Jeremia gick till kungen – han gick till sin tids makthavare och borde då inte vi göra det också. De utplundrade finns ju också idag, invandrarna är närvarande i varje svenskt samhälle, de faderlösa är tio­tusentals och de marginaliserade och övergivna blir alltmer bosatta där ute i marginalen, eller rent av utanför marginalen. Alla de här finns i vårt eget samhälle och om vi erkänner att vi alla har ett profetiskt uppdrag så räcker det inte med att rösta vart fjärde år utan då är det din och min uppgift att efter bästa förmåga försöka påverka politiker och andra makthavare varje vecka, år ut och år in. Detta ansvar har vi alltför ofta svikit och detta svek bär vi nu tillsammas med alla andra svek fram i vår bön om förlåtelse. Låt oss bekänna och låt bekännelsen få leda till handling…

Predikan

Vad skall det inte bli av detta barn?

En ängel uppenbarar sig för en gammal präst mitt i den allra högtidligaste av tempelriter. Prästen blir stum när han tvivlar på ängelns budskap. En åldrig kvinna som inte ens kan minnas när hon senast hade mens blir med barn. Prästens stumhet botas mirakulöst när han skriftligen intygar att han numera tror på ängelns budskap. Ja, vad skulle det bli av Johannes efter alla dessa märkligheter i samband med hans födelse?

Ja, vad blev det? En religiös galning? Nåt slags andlig hippie som klär sig i djurhudar och vistas i öknen. En kompromisslös moralförkunnare som provocerar alla och allt och som gett oss ett av svenska språkets mest underskattade kraftuttryck: huggormsyngel!

Jag tänker på det här med föräldrars förväntningar på sina barn och funderar på om Sakarias och Elisabet hann dö innan Johannes blev vuxen och drog ut i öknen. De var ju gamla redan när han föddes så det är kanske mindre troligt att de 30 år senare var i livet och kanske var det tur för dem eller hade en galen sektledare rymts inom deras förväntningar på sin ende efterlängtade son? För det var ju ungefär så man kunde uppfatta honom om man hörde till normalt funtade anständiga medelklassmänniskor som vi. Som en galen sektledare, eller i bästa fall som en socialt osmidig Lars Adaktusson som inte fattar när han ska lägga samvetet åt sidan eller möjli­gen som en superkonsekvent Mahatma Gandhi som gett sig den på att det är han som ska förvandla världen.

Vad skall det inte bli av detta barn? ... Ja, man kan fundera rätt mycket över vem Johannes Döparen hade varit idag. Somliga skulle kanske säga Greta Thunberg – hon verkar ju vara ungefär lika lite insmickrande som Johannes Döparen och i likhet med Johannes kommer hon med ett obe­kvämt budskap: Omvänd er! Fattar ni inte vad ni håller på att ställa till med!

Greta har vi ju gett en diagnos. Hon har aspergers syndrom och har i TV förklarat att då kan man bara se saker i svart och vitt och då kan man inte låtsas tycka nåt annat än man tycker. Då blir man helt enkelt en Johannes Döparen! Ja, det sista har hon inte sagt vad jag vet, men det är ganska uppenbart att Johannes också skulle fått något slags diagnos idag.

Och även om man inte har kallat det diagnoser och inte varit lika differentierade i benämningarna så har det kanske alltid varit så att majoritetssamhället alltid har satt stämplar på de där marginalmänniskorna som går mot strömmen. Som beter sig annorlunda. Som inte fogar sig. Som inte går att sortera in i den vanliga besticklådan utan måste läggas i en alldeles egen låda liknande den man har för de där udda köksredskapen som man sällan använder och som är spretiga och svårplacerade. I det gamla Folkhemssverige kallade vi dem i bästa fall original eller rättshave­rister och i sämsta fall galningar eller sinnessjuka. Men de har alltid funnits och i vissa kulturer har de också haft hög status, åtminstone om deras originalitet yttrat sig på det religiösa området. I den ryskortodoxa kulturen har vi staretserna som kunde få en enorm andlig auktoritet även om de i likhet med en av de mest berömda, Starets Siluan som var munk på berget Athos i Grekland och bara hade ”två vintrars byskola”. Staretserna kunde leva som eremiter utanför det vanliga samhället men de kunde också vara välanpassade bypräster. De måste alltså inte bete sig avvikande men alldeles uppenbart fanns det en större acceptans om de gjorde det.

I det gamla Israel som Johannes Döparen föddes in i fanns också den här sortens religiösa auktoriteter som tilläts spela i en helt egen division när det gällde socialt beteendemönster. De kallades nasirer och ordet betyder avskild eller helgad. Antingen hade deras föräldrar eller de själva avlagt de särskilda nasirlöftena som bl a innebar totalt alkoholförbud och att man inte fick klippa sig. Man kan jämföra med munklöften eller prästlöften men nasirlöftena var mycket strängare och ofta ansågs det att nasireran fått särskilda gåvor genom sin avskildhet. Vanligen andliga gåvor men som vi ser när det gäller den mest berömde nasiren, Simson, så kunde det också handla om kroppslig styrka.

Johannes Döparen kunde uppfattas just som en nasir och därför fick han hållas ända tills han gav sig på att kritisera den judiske lydkonungen i Galiléen, Herodes Antipas, för att han hade brutit mot de judiska äktenskapslagarna. Då var måttet rågat och Johannes arresterades och avrättades efter en tid.

Men att fängsla en nasir var förmodligen ändå förenat med fara för natio­nens säkerhet för nasirens anhängare kunde starta en folkresning och vi vet ju från vår egen tid att det finns inget så svårstoppat som religiösa upplopp – det räcker att nämna begreppet rondellhund så vet ni vad jag avser.

Men vad är då budskapet från Johannes Döparens dag in i vår tid? Jag vill sluta med att ge några möjliga tilltal ur de här texterna:

1. För det första handlar det om Johannes budskap – lära och liv måste gå ihop. Det är inte läpparnas bekännelse som räknas utan livets bekännelse. Det gäller både troheten till Jesus och kampen mot klimathotet. Vi behöver omvändelse, daglig omvändelse till ett mer Jesuslikt liv.
2. I det andra tilltalet kan det vara dags att återupprätta orden vars värde jag just relativiserade. Jag tänker på skrivtavlan som Sakarias beordrade fram, där han skrev ”Johannes är hans namn”. Då släppte stumheten och vi har många exempel i Bibeln på att själva formu­lerandet av något är början till befrielsen. I Ps 32:3 står det ”Så länge jag teg tynade jag bort” och så blev det ju också för Sakarias – när han skrev de där orden så befriades han från sin stumhet. Och kanske gäller detta alldeles särskilt det skrivna ordet – att skriva egna böner och att föra en andlig dagbok är förmodligen bland det bästa vi kan göra för att nå klarhet och komma närmare såväl oss själva som Gud.
3. Det tredje och sista tilltalet som jag ser i dagens evangelium handlar om sådant som vi idag kallar åsiktskorridorer, politisk korrekthet och konsensuskultur. Det handlar om vår syn på det avvikande – om det är något positivt eller något negativt. Blir vi nyfikna eller förargade när vi möter det avvikande antingen det gäller åsikter, beteende eller utseende? Det sägs ju ofta att vi lever i ett samhälle med allt mer polariserade åsikter. Motsättningarna ökar inte minst genom att vi tillåtit vår tids demoner, de digitala algoritmerna, att skapa vår egen bild av verkligheterna. Algoritmer är de matema­tiska instruktioner som t ex styr sökresultaten när vi söker efter något på Google. Algoritmerna är datorns dolda ideologi som färgar av sig på de svar vi får när vi gör digitala sökningar. De styrs av tidigare sökningar, av det vi tidigare intresserat oss för, och på det sättet bygger vi hela tiden in oss i en åsiktsbubbla tillsammans med ett okänt antal åsiktsfränder. Ännu starkare är den här styrda informationen på sociala medier som t ex Facebook – där matas vi med det som förväntas engagera oss – antingen positivt eller negativt. Resultatet blir nåt slags flankernas tyranni där extrema åsikter får ett oproportionellt stort utrymme i debatten.
   
   Man skulle då kunna tänka sig att det här är ett tecken på att åsiktskorridoren med de accepterade åsikterna är alldeles för bred. Men så är det inte alls. Resultatet blir istället många, oerhört smala åsiktskorridorer, där korridorerna alltmer avlägsnas från varandra. De som vistas i de andra korridorerna blir mer och mer demonisera­de för det enda som läcker ut från deras korridorer är det allra mest extrema och i våra ögon avskyvärda. Och då blir jag alltmer bosatt i min egen allt trängre korridor. Det här är korridorer som man också skulle kunna likna vid skyttegravar för man ser aldrig varandra och det enda som utväxlas är mer eller mindre dödliga projektiler.
   
   Men vad har då detta resonemang att göra med Johannes Döparen? Jo, jag tror att vi vår tid med dessa trånga åsiktskorridorer och sociala bubblor mer än någonsin behöver de avvikande – de hälsosamt avvikande – staretserna, nasirerna eller den helige dåren i en av Kaj Munks mest berömda dramer. Inte så att vi ska skapa en alldeles egen korridor åt dem så att vi kan skratta åt dem, förlöjliga dem, diagnosticera dem och distansera oss från dem. Nej, precis tvärtom om. Vi ska släppa in dem i vår egen korridor. De som rör om. De som ifrågasätter och går mot strömmen precis som Johannes Döparen, Greta Thunberg och rentav Lars Adaktusson. Så jag ber för oss alltför tvärsäkra och välanpassade: välsigna oss med lite fler avvikare! AMEN