15:onde  eft. Tref. 2003   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text 1 Kung 17:8-16
Herrens ord kom till Elia: "Gå till Sarefat vid Sidon och slå dig ner där. Jag har befallt en änka där att förse dig med mat." Elia gav sig i väg till Sarefat, och när han kom till stadsporten gick där en änka och plockade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten, så jag får dricka." När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: "Kan du ta med en bit bröd också?" Hon svarade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga till något åt mig och min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl." - "Var inte rädd", sade Elia. "Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden." Då gav hon sig i väg och gjorde som Elia hade sagt, och både hon och Elia och pojken hade mat under lång tid. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia.

Episteltext Fil 4:11-13
Inte för att jag har lidit någon nöd. Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.

Beredelsetal
Även om rubriken är en annan så handlar den här söndagen på något sätt om tillit – om att lita på Gud, att lita på att Gud ger mig vad jag behöver. I dagens GT-liga text möter profeten Elia en fattig änka som är beredd att ge bort sina sista matvaror trots att hon själv och hennes lille son håller på att svälta till döds. Hon gör det för att hon litar på Elias ord om att Gud kommer att ge henne den mat hon saknar. Vi skulle kanske kalla det dumdristigt och naivt att på det sättet lägga sitt eget och sitt barns liv i en annan människas händer. För på ett plan är det ju Elia hon litar på lika mycket som på Gud. Det är Elia som påstår att Gud kommer att ge henne mat. Men jag anar att den här kvinnan levde så nära Gud att hon hörde Guds egen röst genom Elia. I så fall handlar den här söndagen också om urskillningsförmåga – att kunna skilja på mänskliga löften och gudomliga löften, att kunna se när en annan människa går sina egna ärenden och när hon går Guds ärenden. Ni kommer strax att ställas inför ett liknande val – jag tror mig nämligen ha fått uppdraget från Gud att förmedla förlåtelse, en förlåtelse som förutsätter en syndabekännelse som i sin tur förutsätter tillit. Man vågar inte bekänna sin verkliga synd utan att vara övertygad om att det finns förlåtelse att få, utan den tilliten blir syndabekännelsen bara ett meningslöst rabblande av ord. Idag ställs du alltså återigen inför valet – tillit eller misstro. Bortom misstron väntar ett liv där du är utelämnad åt dig själv i ett liv med krampaktigt slutna händer. Bortom tilliten väntar ett liv där du gör dig beroende av Gud i ett liv där du inte krampaktigt sluter dina händer om allt du ser som ditt utan där du lever med öppna händer – händer som både kan ge och ta emot. Så valet är ditt – tillit eller misstro, låt oss be och bekänna…

Evangelium Matt 6:24-34
Jesus sade: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Predikan
Inför den här texten famlar jag med mina ord. Jag famlar för att jag vet att det finns ett sprängstoff i de här Jesusorden som jag aldrig kan göra rättvisa och risken är uppenbar att jag med mina ord bara desarmerar texten, befriar den från dess laddning och gör den hanterlig och ofarlig.

Det är ju uppenbarligen oss Jesus talar till - det är vi som försöker tjäna både Gud och mammon och kanske lever vi i en tid då frestelsen att tjäna mammon är större än någonsin tidigare. Nästan allt handlar ju om pengar nuförtiden! Vi ser tendensen att sätta ekonomer som verksamhetsansvariga på allt fler ställen, målet för verksamheten blir allt oftare definierat till att hålla budgeten – det är det allt går ut på – att hålla budgeten. Vården är inte längre till för att vårda människor utan för att hålla budgeten! Skolan är inte längre till för att undervisa och fostra utan för att hålla budgeten! Åldringsvården är inte längre till för att ge våra gamla ett värdigt liv på sin ålderdom utan åldringsvården är givetvis till för att hålla budgeten! Och samma sak med kulturen – kulturlivets främsta uppgift är givetvis inte att odla och förädla människonaturen utan att hålla kulturbudgeten! Och då är det givetvis rimligt att ekonomer får leda verksamheten – för vilka är med medvetna om att inkomster och utgifter måste gå ihop än just ekonomer. Så bort med alla idealistiska människovårdare, kulturarbetare och pedagoger och in med ekonomerna i chefsrummet för annars måste vi kanske höja skatten…!

Ja, förlåt att jag sa det. Att säga dom två orden, höja skatten, känns på nåt sätt mer hädiskt i vårt samhällsklimat än om jag skulle svära här i kyrkan! För om någon höjer skatten så är det ju mina pengar dom tar – jag får mindre pengar kvar och därmed får jag på nåt sätt mindre liv kvar. För det kostar ju att leva, så mindre pengar måste ju betyda mindre liv, eller hur? Det vet ju alla som har vuxit upp med A-ekonomi och Ekonominyheterna – att Nasdaq och Stockholmsbörsen mäter hur mycket liv det finns i världen!

Men nu har jag gjort det igen! Kastat sten på politiker och beslutsfattare för att på det sättet rädda skinnet på er och mig – vi är ju bara offer i ett system som gett mammon mer och mer makt! Det är ju inte vårt fel – den här epidemin som vi kallar ekonomistyrning, vi har ju inte beställt den! Det enda vi har gjort är ju att vi har önskat lägre skatter för att kunna få lite mer kvar, lite mer kvar av… livet, för det kostar ju att leva antingen vi betalar i kronor eller euro!

Ja, kanske skulle vi börja där – börja i att inse hur vi är en del av ett ekonomiskt och politiskt system där människovärdet blivit mer och mer hotat. I veckan talade jag med en psykolog som arbetar med barn och ungdomar i kris och hon vittnade om hur föräldrar vänder sig till barn- och ungdomspsykiatrin för att deras egna barn inte längre passar in i familjen efter skilsmässan. Barnen ses som störande inslag i den egna karriären… Och någonstans tror jag att detta är uttryck för samma sak – ett folk som gått vilse eftersom de under så många år blint litat på att mammon skulle leda dem rätt. Så kanske är vi inte offer för ett system – kanske har vi i vår vilsenhet förvandlats till själva motorn i ett system där både barn och vuxna lever liv som de inte vill leva.

Hur är det Tomas Tranströmer skriver i dikten ”Den skingrade församlingen”: ”Vi ställde upp och visade våra hem. Besökaren tänkte: Ni bor bra. Slummen finns invärtes i eder.”

Rubriken för den här söndagen är Det enda nödvändiga och vi tog upp det tema direkt i första psalmen: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Och evangeliet från Jesu Bergspredikan uppmanade oss till ett liv i helig bekymmerslöshet – Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. o s v. Det löfte vi får är alltså att om vi ger upp vårt krampaktiga jagande efter mammons goda och istället koncentrerar oss på att göra det goda som vi någonstans inom oss vet är rätt, så kommer Gud att förse oss med allt det andra också. För mammons goda är faktiskt gott, pengar och materiellt välstånd är något gott så länge vi ser det som Guds gåvor som vi fått för att dela med varandra, t ex genom att betala skatt!

Men det där med ängens liljor – de är ju inte särskilt politiskt medvetna och den där heliga bekymmerslösheten – är inte risken att den förvandlar oss till nåt slags tjuren Ferdinand som bara sitter och luktar på sina blommor utan att bekymra sig om omgivningen. Eller som en studentkamrat en gång karikerade en psalm i en reklamkampanj: Det går en bro från tro till ro... sov gott önskar Svenska kyrkan.

Nej, jag tror inte att Jesus menar att bekymmerslös är samma sak som passiv. Tvärtom tror jag att han menar att för den som inte ängsligt och självupptaget gör sig egna bekymmer för sina egna privata omständigheter så blir det tid och kraft över för att se och reagera på omvärlden och alla dess utmaningar! Åtminstone var det ju så Jesus levde här på jorden – lite kringvandrande luffarliv utan fasta inkomster. Jag får intryck av att han lite tog dagen som den kom, att han inte hade gjort upp någon välplanerad färdrutt för sina vandringar utan lät sig ledas av de behov han mötte. Han verkar ju ha varit så oerhört öppen för störningar från människor som behövde hans hjälp – och den öppenheten klarar vi inte om vi slaviskt följer en planeringskalender.

Alltså: våga tro att Gud är Gud och att du är ett Guds barn som han tar hand om varje dag och att därför ingenting är omöjligt. Allt är möjligt att förändra så länge man har Gud på sin sida – bäva månde mammon!

AMEN