13:onde eft. Tref. 2012   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Söndagsmässa i Fåg kl 16

GT-text  1 M os 4:8-12
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.
Herren sade till Kain: "Var är din bror Abel?" Han svarade: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?" Herren sade: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden."

Epistel  1 Joh 4:7-10
Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat  Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Evangelium  Luk 10:23-37

Jesus vände sig till lärjungarna och sade enbart till dem: "Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det."
En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: "Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus sade: "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?" Han svarade: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." Jesus sade: "Det är rätt. Gör det, så får du leva." För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: "Och vem är min nästa?" På den frågan svarade Jesus: "En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: 'Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.' Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?" Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet." Då sade Jesus: "Gå du och gör som han!"

Beredelsetal

Dagens episteltext slutar med orden: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Ett slags sammanfattning av det kristna budskapet till världen. I samma episteltext står det också att Gud är kärlek, och denna kärlek smittar av sig på alla som möter Gud, så att kärleken därför blir ett kännemärke på alla som känner Gud. Eller med textens ord: den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek…

Plötsligt blir kärleksbudskapet nästan lite skrämmande. För om vi betraktar våra liv så finner vi inte bara kärlek utan också självupptagenhet, girighet, avundsjuka och onda tankar. Våra liv signalerar inte bara kärlek, och skulle det då betyda att vi inte känner Gud? Eller kan man kanske jämföra Gud med solen: solen skiner alla dagar men mulna dagar ser vi den inte pga alla molnen. När våra liv inte signalerar kärlek så är det som att Gud gått i moln, något blockerar solstrålarna, något blockerar den kärlek som ständigt strömmar ut från Gud. Eller en bättre bild kanske är att vi går in i skuggan. Det är inte Gud som gömmer sig utan vi som drar oss undan, ibland så långt som gick vi in i en mörk grotta. Men hela tiden skiner solen därute, så låt oss då gå ut i ljuset igen. Men då måste vi först erkänna vårt mörker och det gör vi nu i syndabekännelsen …

Predikan

Söndagen den 18 mars i år befann sig 61-årige sjukpensionären Carl-Eric Cedvander på Kortedala torg i östra Göteborg. Han band fast sin hund utanför en affär och gick in och handlade. När han kom ut igen mötte han en bekant som sa att ett gäng tonårspojkar hade retat hunden medan han var inne i affären. Pojkarna stod kvar på torget och när Carl-Eric Cedvander konfronterade dem så uppstod bråk där hela gänget gav sig på sjukpen­sionären. Tumultet slutade i att han ramlade ner i en torrlagd fontän och där fick han motta sparkar mot huvudet och sen gav sig gänget därifrån. Under hela tumultet hade en enda person ingripit – en 39-åring av utländsk härkomst som just hade besökt kyrkan och var på väg mot bankomaten på torget. Han gick emellan men lyckades inte skydda sjukpensionären helt och hållet, men kanske var det han som var anledningen till att Carl-Eric Cedvander ändå överlevde.

Rättegången har pågått den senaste veckan och i Göteborgs-Posten kunde vi i torsdags läsa ett direkt referat från domstolen där åklagaren frågar 39-åringen: Vilken var anledningen till att du ingrep? Han svarade: ”Jag är en medmänniska. Jag kan inte bara stå där och se på hur dom drar och sliter i varandra”

Kanske var det en slump att den här mannen var av utländsk härkomst, för det händer att också svenskar ingriper i sådana här situationer. Kanske var det en slump att han just kommit ut från en gudstjänst i kyrkan, för det händer att också icke troende ingriper. Och det handlar inte om att vara kristen utan det handlar, precis som mannen sa i vittnesmålet, om att vara medmänniska. Men kanske är det så att vår tro och våra gudstjänster verkligen hjälper oss att vara medmänniskor.

Och det är just detta som dagens evangelium handlar om – att vara medmänniska som den barmärtige samariern var. Den slagne mannen vid vägkanten passerades först av två anständiga fromma män – en levit och en präst – kanske var de båda på väg för att tjänstgöra vid Jerusalems tempel. Och renhetsföreskrifterna vid templet gjorde att man inte kunde tjänstgöra om man varit i kontakt med blod och kanske blödde den slagne. Och även om han inte gjorde det så skulle de ju ändå bli försenade om de tog hand, om honom. Deras viktiga religiösa plikter skulle bli lidande, många männi­skor skulle kanske bli besvikna, deras överordnade skulle kanske skälla ut dem o s v. Ja, ni hör – det finns massor av ursäkter och sällan är vi så kreativa som när det gäller att finna ursäkter för oss själva. Hade jag stått där på Kortedala torg, så hade jag säkert kunna hitta på en massa ursäkter till varför inte jag skulle ingripa:

- Äh, det är säkert inget allvarligt. Det där löser dom själva.

- Det där har inte jag med att göra, man ska inte lägga sig i andras affärer.

Just 39-åringen hade dessutom kunnat dra till med en alldeles suverän ursäkt, han var nämligen i sällskap med sin höggravida hustru och då måste ju hans uppgift vara att skydda henne, att se till att hon inte blir indragen. Dessutom verkar han inte ha varit särskilt kraftigt byggd eller särskilt duktig på att slåss – han lyckas ju inte stoppa ett gäng 15-åringar. Ytterligare en god ursäkt för att inte behöva ingripa…!

Men vi återvänder från Kortedala till vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Efter prästen och leviten kommer en samarier. Alltså en otrogen – en man som tillhörde den grupp judiska avfällingar som bodde i Samarien och som inte respekterade templet i Jerusalem. På Jesu tid var den en ständig konflikt mellan judar och samarier. Skulle en jude ta sig mellan Judéen i söder och Galiléen i norr så försökte man undvika att gå igenom Samarien trots att det var närmaste vägen. Där kunde man nämligen som jude bli utsatt för stenkastning och allehanda trakasserier. Så hårda var de religiösa motsättningarna. Men denne samarier beter sig inte som man skulle förvänta sig. Om en jude ligger slagen i vägkanten borde han rimligen gå förbi eller möjligen se om det finns nåt ytterligare man kan beröva honom när han är försvarslös. Men den här samariern stannar, och så här fortsätter Jesus liknelsen: Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: 'Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.'

39-åringen på Kortedala torg var förmodligen serb. Den enda kyrka som ligger i närheten av Kortedala torg är nämligen Vårfrukyrkan som numera tillhör den serbisk-ortodoxa kyrkan. Och vad är då vår bild av serber? Var det inte dom som media utmålade som skurkarna i kriget på Balkan på 90-talet. Massakern i Srebrenica 1995 där 7000 muslimska män dödades – visst var det serberna som låg bakom den. Och i var och varannan svensk kriminalfilm så är skurkarna jugoslaver .. våldsbenägna typer med tillgång till vapen. Ja, ungefär så ser den massmediala schablonbilden av jugoslaver ut, i synnerhet just serber.

Så bortsett från att han var kristen så är 39-åringen en rätt passande mot­svarighet till samariern i Jesu text – inte den man väntade först skulle ingripa till försvar för en svensk sjukpensionär.

Liknelsen om den barmhärtige samariern handlar i mina ögon om två saker: Dels våra fördomar om andra människor, dels om var det är att vara medmänniska. Fördomarna skulle behöva en alldeles egen tid i kyrkoåret för de är ett så stort problem, framförallt för att de för det mesta är osynliga för den som har dem. Vi dömer människor på ett ögonblick för att de beter sig på ett speciellt sätt, för att dom pratar på ett speciellt sätt eller för att de ser ut på ett speciellt sätt, och vi är inte medvetna om det! Vi fäller domar hela tiden utan att märka det – en förförståelse som ständigt hindrar oss från att se klart. Och det värsta med fördomarna är att de skapar rädsla – den rädsla som är grundingrediensen i nästan all mänsklig fiendskap.

När det gäller medmänsklighet så är det intressant att Jesus ställer just religiositet i motsats till medmänsklighet i sin liknelse – det är ju två religiösa funktio­närer som skyndar förbi den slagne mannen. Det är väl samtidigt ingen slump eftersom liknelsen kommer som ett svar från en religiös laglärd som ville sätta Jesus på prov – som så ofta lyckas Jesus vända ett angrepp tillbaka mot angriparen. Budskapet är väl att inte bara religiösa människor utan alla måste se med vaksamhet på sitt eget beteende och eftersom vi nu befinner oss i en kyrka så känns det aktuellt att se efter om det finns risker i den kyrkliga miljön – risker till egenrättfärdighet, dömande och obarmhärtighet.

Jag drar mig då till minnes ett samtal jag hade inför en begravning för många år sedan. Den avlidne hade varit aktiv socialdemokrat och vare sig han eller familjen hade haft någon kontakt att tala om med kyrkan. Tvärtom beskrev de anhöriga sin uppväxt som att när de växte upp så verkade det finnas två sorters människor: Dels vanliga hyggliga människor som ställde upp för varandra, dels de där hycklarna som gick i kyrkan och trodde att de var så bra och såg ner på oss andra.

Den där bilden är förstås extremt fördomsfull men förmodligen har det funnits någonting som skapat fördomen. Vi kristna är inte alltid trovärdiga, tvärtom kan vi alltför ofta bete oss som prästen och leviten i liknelsen. Vi ser inte alltid den självklara kopplingen mellan lära och liv. Vi måste därför ständigt påminna oss om orden från dagens episteltext: den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Och kärlek är praktik, praktisk handling. Därför är jag så tacksam över 39-åringen i Kortedala för i motsats till den barmhärtige samariern är han inte påhittad utan verklig. Det är ju en liknelse Jesus berättar, en påhittad saga. Men sjukpensionären Carl-Eric Cedvander och den anonyme 39-årige kyrkobesökaren – de är verkliga, de lever mitt ibland oss här och nu! Din och min uppgift är nu att i likhet med 39-åringen göra verklighet av den påhittade samariern. Du och jag ska vara de som slutar hitta på ursäkter till varför vi inte ska ingripa. Du och jag ska vara dom som slutar säga varför just jag! Du och jag ska vara dom som istället börja säga det självklara: Varför inte just jag! Kan vi? Vill vi? Törs vi? JA, vi vill, vi kan, vi törs! Vi törs vara människor, för det var ju det alltsam­mans handlade om. Hur var det han sa – 39-åringen – på åklagarens fråga: JAG ÄR EN MEDMÄNNISKA! AMEN