10:onde eft. Tref. 2012   NÄSTA>
Högmässa med dop i Stensjökyrkan kl 10

GT-text Jes 27:2-6

Sjung den dagen om den härliga vingården!
Jag, Herren, har vård om den.
Träget vattnar jag den,
jag vårdar den natt och dag,
så att den inte drabbas av något ont.
Jag hyser ingen vrede mot den,
men ger den mig tistel och törne,
då går jag till angrepp mot den
och sätter eld på alltsammans.
Eller också tar man sin tillflykt till mig
och söker fred med mig,
ja, söker fred med mig.
När den tiden kommer skall Jakob slå rot,
Israel skall blomstra och frodas
och frukterna uppfylla världen

Episteltext 1 Kor 12:12-26

Liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: "Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen", så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: "Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen", så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.
Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", och inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

Evangelium Joh 15:1-9

Jesus sade: "Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek."

Beredelsetal

Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", och inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte."

Men är det inte precis så vi gör?! Jag blir alltid utgångspunkten. Jag är det normala, det rimliga, det förnuftiga och de andras normalitet står i direkt relation till hur nära de står mig i åsikter, idéer och handlings­mönster! Ju mer de liknar mig, desto vettigare är dom! Vi som är lemmar i en kropp som är större än vi förstår, en kropp som rent av omfattar alla människor – vi har så lätt för att tro att vi har det enda rimliga perspektivet på världen! Vi har så lätt för att betrakta dom som är annorlunda som överflödiga och rent av störande. Tänk om vi istället kunde betrakta varje människa som mer betydelsefull ju mer annorlunda hon är jämfört med mig! Då tillför hon ju något som jag inte kan tillföra! Låt oss i vår syndabekännelse bära fram de tillfällen då vi glömt bort att vi alla är olika lemmar i samma kropp. Alla gånger vi sett olikheten mer som ett hot än som ett löfte! Låt oss be och bekänna….

Predikan

Sex gånger upprepas orden ”Bli kvar i mig” i den här korta texten. Och det är ju precis det som kristendom handlar om. Ja, i mina ögon så är det detta som inte bara kristendomen handlar om utan som hela livet handlar om – att bli kvar i Jesus, att bli kvar i Gud! För jag tror nämligen att det är där, hos Jesus, som det sanna livet finns.

Att BLI KVAR uttrycker att man redan är någonstans. Det är lite annor­lunda när Jesus säger BLI KVAR jämfört med när han säger KOM TILL MIG, för så säger han ju också i evangelierna som t ex i Matt 11:28:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.

Egentligen är det ju ganska självklart: när Jesus säger BLI KVAR så talar han till dem som redan kommit. När han säger KOM TILL MIG så talar han till dem som ännu inte funnit honom. Det stämmer också med sammanhangen för när Jesus i dagens evangelium upprepar detta BLI KVAR I MIG, så talar han till sina lärjungar för texten är hämtad ur det stora avskedstal till lärjungarna som evangelisten Johannes har samlat i kapitlen 14-17. Det är alltså lärjungarna som ska BLI KVAR i allt det som han har undervisat dem om på samma sätt som grenen behöver bli kvar i trädet för att kunna leva och bära frukt.

Om vi då vänder dagens evangelium mot oss själva så måste vi först fråga oss vilken uppmaning som vi ska lyssna till – är det när Jesus säger BLI KVAR I MIG eller är det när han säger: KOM TILL MIG?

Det där är ju ingen liten fråga för det är ju samma sak som att fråga sig ÄR JAG EN LÄRJUNGE? eller ÄR JAG EN KRISTEN? Det vanliga svaret på den senare frågan i vår kyrka är att den som tror och är döpt in i kyrkans gemenskap är en kristen. Men vad betyder det då att tro?

Dagens tema är Nådens gåvor och det finns samfund där vissa synliga nådegåvor som tungotal och annat ofta uppfattas som en bekräftelse på att man verkligen är en kristen. Men i Svenska kyrkan har vi värjt oss för att knyta tron till den sortens bekräftelser eller till känsloupplevelser. Vi har mer betonat det objektiva i dopet. Samtidigt har vi hävdat att dopet behöver tas emot i tro och det är det mottagandet som Jesus i evangeliet uttrycker med bilden av grenen som måste vara förbunden med trädet för att kunna leva.

Men då återstår frågan: hur ska jag veta om jag fortfarande sitter kvar i trädet eller om jag brutits av? Kan grenen känna det här på något sätt eller är det bara att invänta fruktsäsongen och se om man bär frukt eller inte? Är det alltså mina gärningar som ska bli den bekräftelse jag behöver på att jag fortfarande är en del av trädet Kristus? Men så fort vi talar om kristna gärningar så väcks den gamle Luther inom oss till liv och börjar hötta med näven och skälla oss för gärningsrättfärdighet. Hans stora återupptäckt i kyrkan var ju att han flyttade fokus från människan till Gud och betonade tron och rättfärdigheten som en gåva från Gud, en helt oförtjänt gåva!

Men kanske var det så att kyrkans utveckling i själva verket är dialektisk – alltså en utveckling där man går från det ena diket till det andra. Och nog kan man konstatera att kyrkan ofta har svårt att hålla sig mitt på vägen. Inte sällan är vi så livrädda för att hamn i det dike kyrkan var i för 50 år sedan så vi aningslöst backar ner i det andra diket. Från en överdrift till den motsatta alltså! Eller med gamle filosofen Hegels ord: från tes till antites. Medan målet är den där syntesen som förenar motsatserna till en balans som undviker båda dikena på vägen.

Men om kyrkans utveckling är dialektisk så kan man kanske uppfatta Martin Luther och hans rädsla för gärningsrättfärdighet som en antites, som en nödvändig reaktion på en kyrka som på 1500-talet hamnat i diverse missbruk, inte minst maktmissbruk. I så fall bör vi kanske ha en viss distans till Luther när han t ex dömer ut Jakobsbrevet i Nya testementet och kallar det en ”strå- och halmepistel”. I det brevet talas det nämligen om att tro utan gärningar är död och det menade Luther skymde den rättfärdighet som Kristus vunnit åt oss på korset.

Så vad är det som gäller och vem är en kristen, vem är en lärjunge? Vem ska lyssna efter Jesusorden BLI KVAR I MIG och vem ska lyssna efter orden KOM TILL MIG? Ja, jag tror att sanningen ligger i paradoxen – alltså i motsatsernas möte. Men det är ingen enkel syntes som går att tydligt definiera som ett tredje alternativ. Ändå tror jag att det går att kombinera Luther och Jakobsbrevet tal om gärningarnas betydelse. Kanske kan den paradoxen anas i bilden av ljuset som inte kan tas emot utan att reflekteras. När Paulina döps om en liten stund lyser Guds kärlek mot henne som ett strålande ljus från himlen. Men ljus kan inte tas emot utan att reflekteras vidare. Och det kommer omgivningen att märka när det gäller den kärlek som Paulina kommer att möta – ett barn som upplever sig älskat kan inte låta bli att själv sprida kärlek. Om du är en gren i trädet Kristus så kommer du att uppleva dig älskad av Gud och då kommer frukten av sig själv, inte som ett krampaktigt hållande av budord och regler utan lika naturligt som månen lyser mot oss trots att den inte har något eget ljus utan bara inte kan låta bli att reflektera solens ljus.

Så var hamnar vi då – BLI KVAR I MIG eller KOM TILL MIG? Ja, jag tror att båda uppmaningarna avser både dig och mig hela tiden. Vi är alla skapade till Guds avbilder – döpta eller odöpta så är vi ändå på något sätt en del i det gudomliga bara genom att finnas till. I en grundläggande betydelse finns det alltså alltid en liten flaga bark som håller din gren kvar i trädet Kristus. Men samtidigt kan du vara så mycket vänd bort ifrån Gud att du inte ens är medveten om den där tunna men livgivande tråden som ändå finns kvar mellan er. Och då är det uppmaningen KOM TILL MIG som ljuder allra högst. För den som lever ett liv med Kristus i bön, bibel och gudstjänst kan det vara uppmaningen att aldrig släppa taget som ljuder högst: BLI KVAR I MIG! Men båda kategorierna behöver lyssna till båda ropen för hos den vilsegångne och hungrande finns det alltid en grundläg­gande Gudskontakt att anknyta till, och för den trygge kyrkokristne finns det alltid en risk för stagnation och förstelnande och då är det orden KOM TILL MIG som behöver uppmärksammas. Som för den hemmavarande sonen i liknelsen om den förlorade sonen i Lukas 15 – han som var hemma men ändå inte riktigt var hemma hos sin fader.

Nådens gåvor var rubriken för söndagen. Det finns en risk att vi ibland fokuserar för mycket på de där gåvorna och glömmer vem som ger oss dem. Om grenen är alltför upptagen av den frukt den bär så kan den bli självupptagen och glömma sitt totala beroende av trädet. Så vänd dig mot Jesus och låt hans kärlek strömma genom dig, då kan du lita på att du bär frukt men vänd dig inte om mot frukten utan behåll fokus på Honom som sa: Bli kvar i min kärlek! AMEN