4:e eft. Tref. 2007  NÄSTA> 
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text Sak :8-10
Åter kom Herrens ord till Sakarja: Så har Herren Sebaot sagt: "Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra."

Episteltext Rom 14:11-14
Det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud. Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent.

Evangelium Joh 8:1-11
Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: "Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?" Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer."

Beredelsetal
Vad är rätt och vad är fel? Kanske är det så att något som är rätt för dig är fel för mig och tvärtom, åtminstone låter det så på Paulus när han i dagens episteltext skriver så här:
"… ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent."
"för honom är det orent."- det låter som att det handlar om något av det mest subjektiva och personliga som finns, nämligen samvetet. Samvetet är ekot av Guds röst inom oss, det är inte alltid pålitligt för det kan ha misshandlats så länge att det inte längre gör motstånd. Men samvetet är ändå alltid värt att rådfråga och samvetet gör sig dessutom ofta påmint utan att vi medvetet aktiverat det. T ex när vi plötsligt blir tveksamma inför något vi lockas att göra – då är det ofta samvetet som talar i den tveksamheten.
Det här ger oss två frågor inför vår syndabekännelse:

• Har vi fått någon att handla mot sitt samvete?
• Har vi själva vårdat vårt samvete genom att låta det tala högre än kompisar, syskon och föräldrar?
  Låt oss ta med de frågorna när vi nu ber och bekänner med syndabekännelsens ord…

Predikan
Har ni tänkt på att synden i den här berättelsen av Jesus förvandlas till något positivt? Inte så att Jesus gör det till något gott att synda men däremot så att Jesus förvandlar syndens konsekvenser till något välsignat. Jag tänker då inte på kvinnans synd utan jag tänker på de skriftlärda och fariséerna. De står ju där beredda att stena kvinnan till döds, precis som man fortfarande gör i vissa länder som straff för sexuella synder. De står där uppfyllda av sin egen präktighet och rättfärdighet. Rollerna är i det ögonblicket självklara för dem – kvinnan är synderska och de är rättfärdiga. Kvinnan står genom sin otrohet för något som hotar familjen och därmed själva grunden för deras samhällsbygge. De är lagens och moralens väktare, de är samhällets stöttepelare och ansvarstagande medborgare när de står där beredda att stena kvinnan till döds. I deras ögon är de här rollerna så självklara, så givna.

Men så säger Jesus de där orden: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Hittills har fariséernas och de skriftlärdas fokus legat på kvinnan men nu vänder Jesus uppmärksamheten mot dem själva, och han tvingar dem att gå ner i sin egen mörka källare. Han tvingar dem att leta efter synd och orenhet i sina egna liv. Hade de inte hittat någon synd i den där påtvingade eftertanken så hade det betytt döden för kvinnan, men fariséernas och de skriftlärdas egen synd räddade livet på henne. Så kan synd få goda konsekvenser men det förutsätter att den tas på allvar och erkänns just som vad den är, nämligen synd.

Låt mig ta två lite halsbrytande paralleller för att förklara: Det har regnat mycket under den senaste veckan. Vi har sett TV-reportage om översvämmade källare, stoppade tåg och förstörda vägar. Men problemet är ju egentligen inte själva vattnet, vatten är ju nödvändigt för allt liv. Problemet är bara att vattnet befinner sig på fel ställe. Det finns faktiskt en uppgift för varje vattendroppe i midsommaraftonens regn om den leds dit där den behövs.

På samma sätt finns det ingenting i ditt liv som inte Gud kan förvandla till något du behöver. Allt i ditt liv, också de gräsligaste misstagen och största sveken kan i Jesu händer transformeras till något som fortfarande är ont men som plötsligt får förmågan att åstadkomma något gott, på samma sätt som fariséernas egna synder räddade livet på en dödsdömd kvinna.

Eller som medeltidsmystikern Johannes Tauler beskrev saken: Så länge hästskiten ligger kvar i stallet är den ett problem, den luktar illa, smutsar ner, drar in flugor och kan sprida sjukdomar. Men om samma hästskit läggs på en vagn och dras ut och sprids över åkern så förvandlas samma illaluktande hästskit till gödsel, till en nyttighet. Där ute på åkern får den havren att växa som ger föda till hästen, och födan gör hästen stark.

Men en förutsättning för hela den här livgivande kretsloppsprocessen är att hästskiten identifieras som just hästskit. Och på samma sätt är det med vår synd. Det är först om vi erkänner att den är just synd, att den luktar illa och att den medför skuld, verklig skuld. Det är först då synden kan få något välsignat som frukt. Så länge vi förnekar vår skuld eller förminskar den, skämtar om den och inte tar de på allvar, så länge är den enbart hästskit och inte gödsel. Förnekad och förträngd skuld är i själva verket vårt kanske allra största samhällsproblem. För på samma sätt som den erkända skulden har en förmåga att göra oss barmhärtiga, så har den förträngda skulden en djävulsk förmåga att skapa ett omedvetet självförakt inom oss själva. Ett självförakt som söker lindring genom att låta sig projiceras mot andra.

Det är mig själv jag hatar pga. den skuld jag bär på men inte orkar erkänna, men för att undkomma mitt självhat vänder jag det mot dig och det gör mig mer obarmhärtig. Filmaren och föreläsaren Kay Pollack har en bra bild för det här och den går att tillämpa på fariséerna och de skriftlärda i evangeliet vi hörde. Försök se dem framför er, hur de står där fulla av hat och blodtörst och pekar på kvinnan. Men titta närmare på deras pekande händer – det är ju bara en av fingrarna som pekar mot kvinnan medan tre fingrar pekar bakåt mot dem själva. Försök själva att peka mot något utan att tre fingrar pekar mot dig själv! Och fundera dessutom på senaste gången någon retade dig eller skällde på dig – vem handlade den där irritationen egentligen om, hur många fingrar pekade mot dig och hur många pekade tillbaks mot den som angrep dig och mot den människans egen förträngda smärta?

Men där framför äktenskapsbryterskan så är det alltså så att fariséernas händer berättar något som de inte själva är medvetna om – att deras hat framförallt gäller dem själva, att deras förakt för kvinnan i själva verket är utprojicerat självförakt.

Jesus uppmärksammar dem på detta när han säger de där orden: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne."

Så för att sammanfatta: en pekande finger förutsätter att tre fingrar pekar åt motsatt håll, mot den pekande själv. Och följer vi den riktningen så leds vi fram till en annan insikt. Nämligen att det som gäller för hästskit också gäller för sommarregn, erkända synder, erkända svek, erkända misslyckanden och erkända kriser. Allt detta kan förvandlas till växt, mognad och liv. Men då krävs en tro som vet att vi lever efter påsk, en tro som insett att död i Guds händer kan förvandlas till Liv.