Den kämpande tron

Högmässa i Stensjökyrkan
Andra söndagen i fastan, 1 mars 2026
Anna Sophia Bonde
Texter
GT  Jes 61:1-3

Epistel Heb 11:23-27
Evangelium Mark 14:3-9

<<Föregående  >> Nästa

Predikan

Jag kan själv tycka det är ganska svårt att föreställa mig Jesus, Hans gestalt. I tv-serien The Chosen har Han en så härlig, varm blick – något som inte alltid kommer fram när man själv läser Bibeln. På svenska tycker jag ofta att Jesus låter ganska stram. Därför kan det vara bra att kunna ta del av översättningar på andra språk. Det kommer andra nyanser, en annan ton, de kanske väljer någon synonym som man själv inte stött på på svenska. Och det öppnar upp förståelsen för det man läser.

För att närma sig frågan om hur Jesus var och vad Hans, så att säga, attraktionskraft låg i, så är det bästa att kolla in hur människor relaterar till Honom i kniviga lägen.

Jag tänker t ex på Petrus, den där mörka natten på sjön. Hur Jesus säger: kom till mig! Och Petrus tar ett steg över relingen och börjar gå mot Jesus, på vattnet. Så länge han ser in i Jesu blick går han på vattnet.

Eller äktenskapsbryterskan som skulle stenas. Jesus som fiffigt säger: den som är utan synd får kasta första stenen. Och sedan, när de dryper av: inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Eller Marta när hon är full av sorg efter att brodern Lasaros dött och hon är helt uppriktig i samtalet med Jesus. Vad är det som får henne att tala så öppet och ärligt?

Eller kvinnan hemma hos Simon den spetälske, som vi får höra om idag. Slösaktig, utan känsla för vad som passar sig. Framfusig, vet inte sin plats. Det är ju pinsamt hur hon tränger sig fram.

Men så hör man Jesu röst, så annorlunda: låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig.

De som grälar på kvinnan, det kan ju hända att de är fyllda av socialt patos och verkligen har omtanke om alla de fattiga och hur mycket bröd man skulle kunnat köpa för 300 denarer. Men de gör det misstaget som vi nog alla ibland gör, att bagatellisera det vi har framför näsan till förmån för sådana storheter som: världen, de fattiga, klimatet, alla i en viss grupp.

För här har vi en kvinna som, kanske med bristande uppfostran och vandel, helt spontant vill visa Jesus att hon älskar Honom. Hon tänker inte på vad som passar sig, hon tänker bara på Jesus och att hon vill göra Honom glad.

I många lägen kan det vara rimligt att ägna sig år världen, de fattiga, klimatet, alla i en viss grupp. Men ve dem som föraktar konkret visad kärlek – med hänsyn till dessa teoretiska exempel!

Kanske borde vi titta på hur vi själva lever. Håller vi tillbaka kärlek till människor vi har framför näsan – till förmån för abstrakta teorier? Tänker vi att vi skulle kunna älska Gud om bara världen såg annorlunda ut?

Grejen med Jesus är ju att Han älskar världen – fullt medveten om hur den ser ut. Han säger inte: bättra er först så ska jag älska er sedan! Paulus skriver i Romarbrevet 5:8: Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Eller som Christian sa häromdagen när vi talade om fastan och det som behöver städas bort: vi ska inte tänka att vi måste städa först för att Jesus ska kunna komma på besök. Vi ska bjuda in Jesus till den inre städningen, eftersom Han bättre än vi själva vet vad som är skräp, vad vi skulle må bättre utan.

I Bibeln berättas det om kung David (2 Sam 6), när arken hade förts till Jerusalem och det var stora processioner: David och israeliterna dansade framför Herren med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till bjällror och cymbaler. Det kan nog hända att mantlarna fladdrade i vinden på ett sätt som avslöjade att underkläder inte riktigt var uppfunna än.

I ett fönster i palatset står Davids fru Mikal (Sauls dotter) och ser alltihop: tänk så värdigt Israels konung uppträdde idag! Att blotta sig inför sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask!

Hon delar inte Davids glädje. Hon står bredvid och ser på, fylld av förakt.

Tänk efter på korrelationen i ert eget liv: hur många gånger har ni påmint om David eller kvinnan i dagens text, i deras spontana glädje jämfört med hur många gånger ni stått bredvid och sett ner på någon som ni tyckte var pinsam? Jag kan säga att i mitt eget fall så är det inget roligt mattetal att göra.

Det där att stå bredvid och se på lite kritiskt, det kan bli en livsstil. Till slut så vet man inte hur man gör när man ger sig hän. Man kanske inte kan komma på hur det är att vara oförställt glad. Hur blev det så?

Jag tror att Jesus längtar efter vår glädje. Efter den spontana kärlek som möter i en varm blick. Inte för att vi borde. Inte för att det är så man gör när man är kristen. Utan för att man är glad i vänskapen, glad för att ha Jesus som sin Herre.

Frestaren vill blåsa ut, men det ska få lysa klart. Det finns en ond makt i tillvaron som vill få oss att stå, ständigt vid sidan om, kritiskt betraktande, alltid noga värderande vad det skulle kosta att ge sig hän. Och komma fram till att det alltid kostar för mycket.

Jesus säger i brevet till församlingen i Efesos (Upp 2): du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.

Det är Jesus som är vår första kärlek, dvs det är Han som älskat oss först. Det vi kan komma tillbaka till, det är Hans kärlek och mötet med Honom kan tända den där kärleken tillbaka. Han vill ge oss, som vi hörde i Jesajatexten, glädjens olja. Han är, som Mose fick lära sig, värd att vänta på. Vi kan älska Honom redan nu, som den Osynlige, men vi har löftet att vi en dag ska möta Honom ansikte mot ansikte. Och en doft, en aning av det mötet erbjuds oss i varje gudstjänst: för dig utgiven, för dig utgjuten.

Vi ska inte gå på myten om att vi borde vara på vår vakt, se om vårt hus, hålla våra kort tätt inpå kroppen. Det finns en glädje i gemenskapen med Jesus som vi behöver, allihop. Att hoppas på den är att kämpa i tro. Han är värd att vänta på, att söka, att sälja allt för.