Guds härlighet i Kristus

Högmässa i Stensjökyrkan
Trettondedag jul, 6 januari 2026
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 1 Kung 10:1-7

Epistel Ef.2:17-19
Evangelium Matt 2:1-12

<<Föregående  >> Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Det är en sak att se förälskelse på film; det har vi gjort många gånger. Det är något helt annat att uppleva det själv, som en riktig mänska till en annan riktig mänska.

En släkting till mig var i december på julmingel i Sagerska palatset, hos statsministern. Det är en sak att höra talas om det, och att se bilder – en annan att faktiskt vara där.

I Kalle Ankas jul så tycker jag allra bäst om avsnittet om Piff och Puff. Och det allra bästa där kommer i början, när de hoppar in i julkortet, som börjar röra sig och vi som tittare dras in i berättelsen. Vi får vara med där i skogen, med Musse och Pluto och granen.

Idag får vi höra om hur drottningen av Saba kom till kung Salomo. Hon var en av sin tids superkändisar, det var han också. Hon hade med sig massor av presenter när hon kom och hälsade på kungen ”stora rikedomar, kameler lastade med kryddor, guld i mängd och ädelstenar”. Det tror jag inte bara var för att hon var generös utan också för att hon ville visa hur mäktig hon själv var. Det var en viktig del i deras ”battle”.

När vi kommer inför Gud så ska vi förvänta oss att bli precis så överraskade som drottningen blev, inför kung Salomos vishet. Är Gud Gud så kommer vi alltid att bli förundrade över vem Han är. Om vi känner att det där med Gud är tråkigt – då har vi bara uppehållit oss i en liten tråkig pöl – jämfört med vad det stora havet har att erbjuda.

Där vi inte ska imitera drottningen, det är när det gäller alla de där egna skatterna. Det Jesus vill ha är ett ödmjukt och förkrossat hjärta. Det Gud längtar efter är att vi ska behöva Honom. Så ofta gör vi inte det, vi traskar på i egen kraft. Det är något vi alltid behöver påminna oss, att vi behöver Gud, oavsett hur det känns. Att fira gudstjänst är att hoppa in i julkortet och bli en del av berättelsen.

Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

I en del, framför allt romersk-katolska, länder så är det en levande tradition att på Trettondedag jul, eller Epifania, som är det internationella ordet, ordna en liten husvälsignelse. Det kan familjen göra själv, man behöver ingen präst. Då skrivs ovanpå dörrposten till ingången: 20 + C + M + B + 26 och så hålls en liten gudstjänst. Man ber Gud välsigna familjen det nya året. CMB (betyder i vissa sammanhang, dock ej här, Institutionen för cell- och molekylärbiologi) är initialerna på de vise männen: Caspar, Melchior och Balthasar. CMS kan också läsas såhär: Christus Mansionen Benedicat, Kristus välsignar hemmet. Att tänka på detta är inte dumt. Att överlämna sig själv, sin familj, sitt hem till Kristus under året som kommer.

Många av oss är, även om vi regelbundet firar gudstjänst, ovana vid den sortens symbolhandlingar. Men vi ska akta oss för att bli alltför rationella, alltför pragmatiska. Människan är en rituell varelse. Det vi gör med kroppen påverkar oss. De vanor vi har påverkar oss. Som någon sa: bevara ordningen så skall ordningen bevara dig. Om jag har en bra rutin så är det något att luta sig mot när jag inte känner för att göra en viss sak.

Det kan vara jobbigt att ta sig in i en ny rutin. Det man alltid gjort, typ borsta tänderna två gånger om dagen, det går av sig självt. Man tänker knappt på det. Men när man försöker forma en ny god vana är det som att Frestaren vill blåsa ut ljuset direkt. Visst vore det bra att börja simma igen? Men så besvärligt att gå dit, det finns alltid något att irritera sig på: för mycket folk eller för hög musik eller de där elitsimmarna som brer ut sig. Men vissa saker är värda att kämpa för, då ska vi försöka genomskåda Frestarens knep för att få oss på fall. Då ska vi be Jesus bevara vårt beslut. Och innan vi vet ordet av så har vi, med ett fint ord, internaliserat vanan, den har blivit en del av vår rytm, och sen går det ganska mycket av sig självt.

För de vise männen att ge sig iväg när de sett den där märkliga stjärnan, det måste varit ganska motigt. De hade många mil framför sig, många mil genom ödslig terräng. Så skönt det hade varit att stanna hemma! Men det var som att en liten eld tänts i deras hjärtan när de såg den där stjärnan, de visste att de inte skulle få någon ro förrän de gett sig iväg åt dess håll.

Det verkar vara så att likartade berättelser figurerar från just den här tiden, som kanske är år 7 f Kr. Johannes Kepler beskriver 1614 hur just år 7 f Kr tre ”konjunktioner”, hur två himlakroppar passerar varandra på kort tid och åstadkom ett märkligt, starkt sken. Nutida forskare menar att det starka skenet kan ha varit Jupiter och Saturnus som stod så nära varandra att deras sken framstod som ett enda.

Saturnus ansågs representera Israel och Jupiter Babylon, varifrån de vise männen verkar ha kommit.

Somliga forskare menar att de vise männen var astrologer snarare än astronomer och att det därför snarare handlade om ett horoskop de ”läst” som framstod som viktigt för dem, än ett himlafenomen. Dock talar ju Matteus om det som en klart, lysande stjärna. Då är det märkligt att man i Jerusalem inte upptäckt den. Men kanske går det att förklara med begreppet ”horizon of expectation” – varken kung Herodes eller hans rådgivare väntade sig att någon stor kung skulle födas och deras blick påverkades av den bristen på förväntan.

Kanske är det något av detta vi kan uppleva när vi har gäster på besök. Då åker vi kanske nånstans i trakten och de säger: så vackert! Och jag säger: hit åker vi aldrig annars, det är bara nu när ni kommer. Och folk som bor i Göteborg – det är många ställen de aldrig beger sig till, kanske för att de är för nära. Man har siktet inställt på långt bort, på ”exotiskt”. Man ser inte det man har framför näsan.

Och Jerusalemborna såg nog inte åt Betlehem till. Betlehem, det var ju som om landshövdingen i Göteborg skulle hålla noggrann koll på vad som hände i Tolered eller Kärrdalen eller Helgered. Varför åka dit? Vad av allmänt intresse skulle kunna hända där?

Jesus sa en gång om sina lärjungar: om dessa tiger kommer stenarna att ropa. (Luk 19) De vise männen är något av ”stenar” som ropar. Herodes, de skriftlärda – de hade tillgång till Guds ord, de hade traditionen. Men de hade inte dragit rätt slutsatser. Istället är det några från en helt annan plats och kultur som följt ett spår som Gud har lagt ut och som kom fram till rätt plats och gjorde rätt sak när de väl kom fram.

Sådär kan jag känna när jag träffar konvertiter från, låt säga, Iran, som kommit hit till Sverige. De kan ha en alldeles särskild glöd i sin tro, de är så tacksamma, de är så glada. De har fått det som jag alltid haft och som jag säkert många gånger tagit för givet. Men som dessa visar: Jesus är en skatt, en dyrbar skatt som vi ska ta vara på. Hos Honom får många plats, många som vi kanske inte skulle valt att umgås med men som vi hamnar tillsammans med i vandringen fram till nattvarden, som vi sitter bredvid i bänken. Det kan vara sociala skillnader, politiska, nationella. Men som Paulus skriver i Efesierbrevet så finns den kristna församlingen för att överbrygga dessa skillnader. Inte sudda ut dem kanske, för vi kommer nog alltid att ha våra preferenser, vår plats i samhället, våra åsikter. Men nära Jesus så hamnar ändå detta längre ner på listan. Det är Han som är det viktiga. Har vi Honom gemensam så kan vi finna varandra, även om vi logiskt sett inte borde kunna finna varandra. Då kan vi älska varandra, förmedla Guds kärlek till varandra – och det gläder Gud. Kristus Jesus har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära.

Bland det som de vise männen ger Jesus finns guldet. Guldet har med konungslighet att göra. Själva kungar ger de Honom kungakronan. Det behöver vi också göra. Alltså ge till Jesus allt det som är dyrbart för oss. Allt det vi ger Honom kan Han välsigna. Vi behöver inte bli som Gollum, krampaktiga, junkie-lika, fixerade. Hos Jesus blir vi dem vi är ämnade att vara. Bara hos Honom finns den frihet, frid och glädje som varar. Som Jesus själv säger till sina vänner i avskedstalet (Joh 16): Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.